I lyssningsfåtöljen - del 1

Det är starten på vad jag hoppas blir ett återkommande avsnitt på bloggen. Min tanke är att knyta ihop en skiva med en anläggning. Varför det? Jo, vi får ofta frågor om vårt sortiment, varför det ser ut som det gör, och varför vi har vissa produkter. Det korta svaret är att vi söker produkter som kan förmedla den där alldeles speciella magin. En magi som är frikopplad från tekniska specifikationer och teoretiska resonemang. Den är inte helt lätt att förklara i ord, men när den uppstår i lyssningsfåtöljen så vet man. Närvaron av magi är förstås också en helt subjektiv upplevelse, så ni får helt enkelt lita på oss här. Säger vi att det är magiskt, så är det magiskt, punkt slut. 

Nåväl, skivan för dagens övning är en av mina favoriter i jazzbacken, nämligen Chet Baker - My Favourite Songs (the last great concert), utgiven på Enja Records och inspelad i Tyskland 1988, bara ett par veckor innan Baker gick bort. Det är en skör jazzlegend som uppträder på den scenen och det märks. Mer om detta snart! Inspelningen är inte speciellt märkvärdig, så det är inte fråga om någon referensinspelning på något sätt. Däremot är framträdandet något i hästväg. 

Anläggningen som ska få presentera den här skivan bygger runt Meyer Tonapparates Model 50 som vi nämnt tidigare. Här är det gamla designkoncept som gäller och här finns massor av ton och dynamik att uppleva. Högtalarna drivs av Fezz Audios fantastiska Silver Luna Prestige, som får ses som vår mest mångsidiga rörförstärkare. Den är effektstark så det räcker och spelglad som bara den. Signalkällan är en Technics SL-1200 GR2, med en Gold Note Vasari Shibata monterad, och sedan vidare till riaasteget Slipsik från svenska Lejonklou. 

Sist men inte minst, fåtöljen är en gammal fin läderfåtölj. Om jag var rik hade jag haft en Eames Lounge Chair, men den får väl inhandlas senare... 

Där har vi grundförutsättningarna för det hela. Förstärkaren är uppvärmd och kaffet upphällt. Vi åker! 

Skivan inleds med Miles Davis klassiska All Blues. Redan är infinner sig gåshuden när Chet Baker blåser fram de första tonerna av temat. Hans ton är så skör och ledsen, och helt fantastiskt presenterad av de alnicobestyckade elementen i Model 50. Även det första trumpetsolot är sparsmakat och trevande, men så smakfullt spelat. Sen kommer storbandet in för ett snyggt crescendo där man verkligen vaknar till. Här kommer Silver Lunans effektresurser in och ser till att dynamiken kan presenteras ordentligt. En större högtalare hade låtit mäktigare, men hade jag verkligen fått den innerliga magin? 

Nästa spår bjuder på både sång och trumpet från Baker. Klassikern My Funny Valentine har tolkats av många genom åren, men det här är min absoluta favoritversion. Precis som på öppningsspåret är trumpeten trollbindande i all sin sköra enkelhet. Arrangemanget är glest och sparsmakat med gitarr och piano inledningsvis, för att sedan övergå till mer stråkar och kontrabas. När Baker byter trumpeten mot sång hör man än mer hur nära döden han verkligen är här. Rösten bär, men knappt. Hans omisskänliga ton på trumpeten hörs även när han sjunger. Vibratot är 100% känsla! 

Nästa låt, och sidans sista, är mer uptempo i form av Thelonius Monks fina Well You Needn't. Här får Baker byta sololinjer med en saxofonist och han visar att gubben fortfarande kan hänga med i svängarna. Tekniskt briljant är det inte, men hans tonval och frasering är så bra det överhuvudtaget kan bli. 

Där är sida ett slut och sida två inleds med Summertime, ett gammalt Gerschwin-örhänge, som tolkats av väldigt många genom åren. Här är det en sval swinghistoria, kryddad med Bakers otroliga trumpetspel. Han håller sig trogen melodin, med typiska utsvängningar som hålls sparsmakade. Det svänger som bara den, mycket tack vare Technics-spelaren och Lejonklou-riaat. Nya 1200 GR2 är verkligen en stor uppgradering jämfört med föregående modell. Med MM-pickupen från Gold Note och Slipsik får man en grymt fin musikalitet, och inte någon mikrodetaljåtergivning. Det är breda penseldrag, men jag sitter inte och saknar någonting egentligen, speciellt inte på den här typen av liveinspelning. 

Skivan fortsätter med Dave Brubecks In Your Own Sweet Way och är ännu en uppvisning i hur bra Chet Baker är på att tolka enkla melodislingor. Bandet är helt med på noterna och spelar otroligt följsamt. Högerfoten går igång direkt. En bit in i låten får pianisten bekänna färg och gör det med besked. Inspelningsmässigt är det inte den mest fängslande pianoinspelning jag hört, men när framförandet är så bra, bryr jag mig mindre om det. 

Nästa låt heter Django och är skriven av John Lewis. För mig okänd, men en av den här skivans höjdpunkter. En lågmäld och sorgsen bit som absolut inte passar sig för förfesten, men väl som soundtrack till en sen söndagkväll i stilla kontemplation. Storbandet ligger i bakgrunden inledningsvis, men växer med låten hela tiden. Snyggt och smakfullt. 

Skivans avslutningsspår är Bakers egna I Fall In Love To Easily, och faktiskt den sista inspelade låt vi någonsin får höra från Chet Baker. Svindlande tanke egentligen, men mästaren lämnar verkligen oss med en fin sista hälsning. Här sjunger han med sin, av missbruk, härjade röst och det är inte utan att man får en liten tår i ögat. 

När skivan är slut och du tagit dig ända hit i texten, kanske du undrar vad syftet med allt detta är. Det hela är mitt sätt att påbörja diskussionen om hur vissa skivor nästan verkar vara byggda för vissa anläggningar, eller snarare vissa sorters musik. och framförallt tycker jag det pratas för lite om musik i vår värld. Det är alldeles för lätt att hamna i teknikträsket och glömma musiken. Den här bloggserien är mitt bidrag till att få in mer musik i diskussionen, så med lite tur får du som läsare med dig lite lyssningstips samtidigt som du får läsa om kul prylar. Vi skulle kunna redogöra för ovanstående system med utgångspunkt i det tekniska och diskutera varför delarna bildar en fantastisk helhet, men det är att missa målet i mitt tycke, om målet är att njuta av musik dvs.

Ska jag säga något mer om systemet i sig så måste jag nämna Model 50 från Meyer Tonapparate. Det är en unik högtalare på många sätt. Dels för designen och bygget, som är kanon hela vägen. Looken är hämtad från 30-talets Western Electric-högtalare och mycket av tankarna kring hela högtalaren har gamla anor. Det som gör den unik idag, 2024, är att det finns väldigt få högtalare som erbjuder detta, speciellt i den prisklassen. Visst, 135 000kr är mycket pengar, men betänk att du får en handbyggd högtalare i riktigt trä och med fina komponentval. Den mår väldigt bra med rörförstärkare, men spelar riktigt bra även med mer kraftfulla transistorförstärkare, så valet är i princip fritt där. Vår signalkedja får beskrivas som mycket nykter och rimlig hela vägen, med start i Technics-skivspelaren som spelar bergfast, utan att lägga till några egenheter. MM-pickupen från Gold Note tillsammans med riaa-steget från Lejonklou bildar en superfin helhet, med fullt fokus på musikalitet, istället för microdetaljer. Sist men inte minst, förstärkaren från Fezz, som är en riktig pärla i sin egen prisklass, och faktiskt även om man börjar jämföra med dyrare byggen. Något jag inte nämnt alls är kablaget, som i detta fall består av Puritans PS-108-strömlist med den enkla Puritan Classic-strömkabeln från vägg. Högtalarkablage fick bli vår egen Flow-kabel och signalkabel från riaa till förstärkare en Neotech NEMOI-3220. Technicsskivspelaren fick leva med orignalkablar både i ström och signalväg. Strömkabel till förstärkaren blev även där vår egen Flow-kabel. 

Med detta får jag avsluta för den här gången, och tacka på förhand för framtida kommentarer och allmänna hurrarop. 

/Mats 

 

 

 

 

Featured products

Save 11%
Save 11%