Hejsan!
Nu skall vi få svar på hur bra gamla tiders CD-spelare var egentligen (Vintage).
Bara för att jag har dessa spelare hemma så passar ju det bra köra med dem. Min klenod, Nakamichi OMS-1E, från 1987-89 och en nyligen in bytt enklare Rotel RCD950, typ 1996 (kostade då ca 4,000kr).
Här ser Ni skönheterna, båda med sin tydliga design som respektive märke står för.
Jag är och har alltid varit lite svag för Nakamichis design-språk, men även Rotel är clean och robust i sin design, lite som NAD också.
Displayen på den här tiden var inte särskilt rolig kan jag tycka. Här ser man att Naka är av en tidigare era.
Fjärrkontrollerna var heller ingen höjdare, tror hur många märken som helst använde dessa typer, då man känner igen dem från otal apparater.
Nakamichi OMS-1E
Så då vara det dags spela upp sig efter dyr-griparna, uppförsbacke?
Nej, banne mig, denna står sig riktigt bra än idag faktiskt. Gammal hederlig 16-bitare kan göra en knäsvag, banne mig.
Den låter ganska o-japanskt, inte alls så laidback som ex Marantz mfl. Den är lite grövre i detaljeringen, utan att man sitter och känner man saknar något heller. Lite mörkare karaktär med bra basåtergivning. Kanske lite avrullad i översta diskanten, men på ett snyggt sätt. Nej, den låter inte "CD" eller digitalt i någon negativ bemärkelse alls. Faktum är att jag spelat ett otal skivor, allt från Jazz, rock till den gode Mozart med full belåtenhet och upplevelse.
Varför så bra?
En del är att detta är 1-serien vilket var den mest påkostade varianten. I denna serie fanns enklare 2-3 och 4 nivåer också. Som exempel så är min matchande Receiver på en 2-level (av 4). Det visar sig också när man börjar kolla in apparaten, den har flytande upphängning mot mikrofoni (3 skruvar att lossa undertill innan man drar igång) samt har den INTE en digtal utgång, min fulla respekt för det.
Som Ni ser lyser denna digitalutgång med sin frånvaro. Varför är det bra kanske Ni undrar?
Jitter, vilket är detsamma som tidsfel vilket i den analoga världen blir detsamma som distortion.
Anekdot: En gång för länge sedan var jag i Salisbury och sått i solen (skuggan) utanför en Pub och språkade med Julian. Vi pratade om hur man bygger en CD-spelare enligt Philips Red Book. Då förklarade han för mig hur man på enklast möjligaste vis kunde minimera Jitter. Man sätter DAC:en så nära transporten som möjligt så det blir en så kort signalväg som möjligt och man skippar en digital utgång. Den apparaten heter Naim CDS.
Även i modern tid så är detta fortfarande ett problem, vissa har anammat detta på ett seriöst sätt, som TEAC/Esoteric. De har digitala utgångar men de är inte aktiva, för att slå på den funktionen lär man gå in i dess meny och aktivera den utgång man vill använda.
Även Naim CDS använde sig av flytande upphängning, om än lite mer extremt, men med tanke på Nakas prisbild på den tiden (Dock var nog denna 1-serie inte helt gratis) så ger jag denna min fulla respekt. Made in Japan är den också, Rotel är made in Taiwan.
Anm: Naim CDS kostade 50,000kr när vi hade den i butiken, början 90-tal.
Rotel RCD950
Typisk Rotel-design, som deras fina budget förstärkare.
En mer traditionell baksida från denna era.
Ljudet från Rotel lyste med sin frånvaro. Denna ville inte spela CD utan då kom transporten ut med skivan istället. Jag testade med alla olika variabler, men samma resultat, snopet. Men sådant händer, nu hade jag bytt in denna mot att den skulle fungera som enda krav. Dock känner jag kunden väl, så han har mer än väl kompenserat mig för denna fadäs.
Min erfarenhet av denna och dess storebror RCD970 var att de lät väldigt strikt, tajt bas och kontrollerat, nästan lite stelt ljud. Men samtidigt fungerade de rätt bra med familjens förtärkare i samma budgetklass. Men nu skall jag inte orda mer, då detta är min minnesbild från tidernas begynnelse, synd inte jag fick liv i denna dock.
Jag tror inte jag kommer bry mig få liv i denna stackare, så den får nog gå till CD-spelar-himlen. Om någon vill ha den som reserv-spelare eller kanske ge sig på laga så vore väl det kul. Gratis att hämta i Bjursås, varsågod :-)
Faktum är att min kära Naka är lite förnäm också. Likväl så bra hon låter på CD-skivor utan skämmas det minsta mot storheter som Teac/McIntosh/Electrocompaniet så är det helt omöjligt spela SACD-skivor (hybrider såklart). Nej, här vill det sig inte, så det är bara gilla läget eller på sikt byta laser eller så. Jo, OM nu någon ändå skulle visa lite intresse för Naka, så kostar hon 5,000kr. (Detta är ett NOS ex, med orginalkartong, bruksanvisning etc, därav det lilla extra i pris)
Sum up
Det var inte särskilt stora fel på de tidigare CD-spelarna, utan det var mjukvaran som var bristfällig. I ivern med att släppa ut ett stort CD-utbud fort, så fuskades det lite i svängarna, vilket hårdvaran fick kritik för, obefogat.
Sedan skall väl erkännas att utvecklingen gått framåt lite på moderna CD-spelare. Den Naka, motsvarande pris idag vore nog ganska högt. Idag får du ett fullblod till CD-spelare för 15,000kr (Gold Note CD5), det fick du inte i början 90-tal.
CD-är kul och nu hör jag i faggorna att även den yngre generationen börjat gilla, man vill ha något handfast att hålla i. Så passa på köp beggade CD-skivor, de kommer snart stiga i pris, såsom LP, det är min övertygelse. Och så roligt det vore med en ny CD-renessens á la 90-tal.
Viv la CD :-)
Kanske kommer ett till litet CD-spelar test, nu med Drive- DAC lösningar, vore väl kul, va??
L