Nu har dimman lagt sig efter mässan i München och vi kan börja summera årets stora, och den sista, mässan i den staden. Nästa år är mässan i Wien och vi ser fram emot att besöka den mässan. Det här året var varken jag eller Lasse på mässan, då vi har fullt upp inför flytten till ny lokal på Storgatan 50, mitt i Umeå.
Helt oberoende av varandra hade jag och Lasse en hel del tankar och funderingar kring mässan, som vi båda två började skriva ner i bloggen. Från början tänkte jag slå ihop våra två texter till en, men insåg att det blir roligare om ni får båda våra perspektiv, precis som de blev. Lasses text kommer lite längre ner i denna text.
Vart är high end på väg?
Maj månad har tre säkra vårtecken; hockey-vm, eurovision och high end-mässan i München. Dagarna innan, under och efter mässan fylls våra flöden av bilder från mässans finrum, och detta år var inget undantag. Här trängs de största spelarna om att få just din uppmärksamhet. Det är allt från gigantiska horn från obskyra tillverkare, till monstruösa pjäser från YG, Wilson Audio, Magico mfl. Skivspelarna blir större och liknar mer något kung Midas skulle inreda sitt palats med. Förstärkare stora som friggebodar och kablar som ser ut att kunna bogsera USS Reagan. Här visar branschen sitt yttersta och man tar i ända från tårna. Jag raljerar såklart lite, men ta en titt på merparten av rapporteringen från mässan och du kommer få se enorma anläggningar för astronomiska summor. Den bestående frågan för mig blir i slutändan; vart är high end på väg, och för vem bygger man produkterna? Jag vill inte låta som en trist gnällspik, men det fanns en tid när en vanlig dödlig kunde knega sig fram till en riktigt fin anläggning. Med dagens nya high end är detta i princip omöjligt. Vi kan ta ett lite kul exempel. B&W:s 801 har i princip sedan den kommit varit ansedd som en av världens bästa högtalare. Idag kostar den strax över 600 000kr, tyvärr har den blivit rejält mycket dyrare de senaste åren, men den är fortfarande så ofantligt mycket billigare än Martens senaste Coltrane Extreme som verkar landa någonstans runt 10 miljoner kronor. Motivera den prisskillnaden om du kan! B&W 801 kan du dessutom ha i ett normalt rum och få ut prestandan. Dessa nya ultra high end-monster kräver enorma rum för att komma till sin rättvisa, och frågan är om de ens då går att motivera rent prismässigt? Missförstå mig inte, vi säljer mer än gärna produkter med stora prislappar till den del av våra kunder som vill ta det hela ett steg längre, men jag skulle ha stora svårigheter att motivera en kund att lägga tiotals miljoner. Jag är kanske inte nog bra säljare? En liten trend för i år verkar vara subwoofers som är lika stora som själva högtalarna. Amerikanska YG visade den sortens lösning och Martens ovan nämnda Extreme bygger på samma tänk. Även Wilson Audio visar sina stora Chronosonic med tillhörande subwoofers. Inget fel i det. Konarea är kul, men återigen, vem ska kunna nyttja dessa pjäser, och menar man på allvar att de här mer än fullstora högtalarna inte klarar av att spela nog mycket bas utan subwoofer?
Tar man ett steg tillbaka och kikar lite djupare i mässreportagen hittar man förstås mer sansade produkter, inte minst från några av våra husmärken, Gold Note, Fezz, JBL, Technics osv. Här finns fortfarande en vilja att tillgodose behoven hos en bredare massa och någon form av realistiska mål för oss och våra kunder. Och mest av allt, det finns fortfarande en passion för musik hos vissa tillverkare. Visst, världen är mer än bara Sverige och vår marknad, men ta en titt på hur man rapporterar från mässan. Det är nästan fullt fokus på prislappar, och inte på produkter och teknik. Youtube är fullt med klipp som heter saker i stil med "topp tio dyraste högtalarna från mässan" och liknande. Den närmast hysteriska exotifieringen av vår bransch har gått för långt. Det brukade handla om tillverkare, små som stora, som ville erbjuda mest musik för pengarna. Så känns det inte längre och det gör mig lite besviken. Har man dessutom varit på mässan märker man att musiken knappt finns där längre. Nu är det tillrättalagd mässmusik i alldeles för många fall. Ju större och dyrare anläggning, desto sämre musik, verkar vara modellen.
Ok, nu ska jag sluta gnälla för att jag är för fattig för München, och snarare avsluta med vårt mission statement. Vi erbjuder dig en möjlighet att få mest musik för pengarna, i den miljö där du finns och utifrån din plånbok. Vi håller dig i handen under hela resan och visar vägen. När vi öppnar den nya butiken på Storgatan 50 i Umeå kommer vi kunna göra detta, mer och bättre än idag. Vill du ha vintage? Vi löser det. Vill du ha nytt och modernt? Vi löser det. Vill du ha rörglöd och lättdrivna högtalare? Vi löser det. Du som musikälskare ska kunna leva med prylarna, utan att behöva ett toppfixat lyssningsrum. Har du dedikerat lyssningsrum så är det naturligtvis alldeles utmärkt, men det är få förunnat.
Vi säljer drömmar som faktiskt kan bli sanna! Och fortsätt för all del att drömma stort, det skadar inte...
Lasses text - Gammal är äldst eller hur säger man..
Jag tänkte belysa lite av mina tankar kring ett och annat, högtalare inte minst.
Vi börjar där, högtalare:
Från att varit på mässor ett otal gånger och nu sett bilder från senaste München-mässan så blir jag lite fundersam. Vart är vi på väg?
Högtalarna blir större, mycket mycket dyrare än realistiskt och fulare. Problematiken är än värre när man betänker att högtalare från förr, dessutom var bättre, eller åtminstone lika bra. De var dessutom inte astronomiskt dyra och de såg bättre ut, mindre i storlek och hade i regel en hög musikalitet.
Detta, är mina slutsatser och jag skall förklara lite hur jag tänker..
Bästa diskanten är INTE diamant-versioner av olika slag utan gamla hederliga horn. Bästa basarna är fortfarande de gamla JBL-varianterna. Ett av de bästa mellanregistren är gamla beprövade ATC, alt hederlig papperskon. Gamla tekniker med elektromagnetiska (field coil) bas-element är fortfarande överlägsna dagens permanentmagneter. Det enda som har utvecklats är lådans material och därmed utökad stabilitet.
Men ser vi på lådor från förr så fanns det även där kreativitet, med ex tankar om att lådan skall vibrera med som en naturlig del i ljudet, typ BBC-studiomonitorer, Rogers mfl.
Hur ser det ut idag då?
Någon sa en klok tes: Högtalare som kostar över 500,000kr skall inte behöva en subwoofer.
Nu såg jag flera idiotiska exempel på högtalare med dubbla lådor per kanal, Marten var nog värsta skräck-exemplet med en prislapp på 10 Mille dessutom. Samtidigt får man väl skämmas än mer som svensk när QLN försöker ta en halv miljon för en liten 3-vägare med lådor från Polen eller om det är asien. Här finns det absolut ingen relevans mellan produkt och pris. Jag fattar grejen såklart, man vill tjäna mycket pengar och kineserna uppskattar "dyrt", så det finns en marknad.
Men det finns hur många exempel som helst att dra upp. Jag tycker utvecklingen har ballat ur totalt på sina håll. Ta Wilson Audio, de startade med Watt/Puppy och det var fina och exklusiva högtalare både då och idag. Men nu har de dragit på med modeller för både 3 och 4 Mille.
Nyare märken som Magico och YG har profilerat sig med exklusiva lådor och lite krimskrams, till helt orimliga priser för vad de presterar. Ok, de kan låta bra, men relevansen vs pris finns inte där alls.
Tänk så här, vilka högtalare idag, låter så mycket bättre än ex några av mina favoriter från förr, såsom Infinity Kappa 9, JBL L100, Snell A3, Heybrook HB1, Wilson Watt/Puppy. Dessa är svåra rå på oavsett prisklass, idag.
Idag finns ju såklart nya varianter av vissa gamlingar, i ny upplaga, men inte alltid bättre och till ett hyfsat högre pris.
Alla dessa super-exklusiva högtalare idag, kräver i regel också både effekt och kvalitet utöver det vanliga för att prestera på den nivå de kan. Så själva priset på högtalaren är bara en del av totalkostnaden om det skall vara värt det.
En anekdot på tal om dumhet: På Sheraton skulle det introduceras en ny "budget stativare " från ett känt märke, för typ 100". Då klämde man till med kablage för det tredubbla eller så plus exklusiv elektronik. En del tyckte det lät bra, jösses, vilken högtalare som helst skulle låta bra eller ok, i en sådan rigg. Bra exempel på att skjuta över målet och nästan "lura" besökarna. Ingen som skulle orka upp till 100" köper resten, och den som har resten köper en mycket bättre högtalare.
Många högtalare från förr, var mer designade för att bo i ett vanligt vardagsrum och med normal elektronik. Designen var därför också utformad lite så, för att passa in, en del löste det så att man kunde ha dem dikt mot vägg (Carlsson/Naim) och andra hade högtalare anpassade för bokhyllan osv. Men poängen är, att med dagens elektronik visade sig att de gamla högtalarkonstruktionerna var riktigt bra, bättre än idag. De hade i regel något så unikt som en "musikalitet", det var roligt lyssna på dem och känslan fanns där.
Ja, min tes är nog så, att högtalare från förr står sig mycket bra än idag medans elektroniken inte har åldrats lika väl, finns ju undantag såklart.
Med detta sagt är min slutsats för högtalare, att det VAR bättre förr och att utvecklingen egentligen bara lett till dyrare, fulare och i regel sämre konstruktioner, som dessutom inte är anpassade att fungera i ett vanligt vardagsrum. Du behöver förutom exklusiv elektronik och kablar även ett gäng diffusorer, absorbenter och basfällor, lycka till.
----
Men hur är det med kablar som också har atmosfäriska prisnivåer och ser mer eller mindre fula och klumpiga ut?
En sak kan vi konstatera dock, här har det skett en utveckling på alla plan, prisvariation inte minst.
Förr fanns Monstercable, Supra och VanDenHul, tror även Kimber var tidiga. Sedan kom lite fler märken som QED, Cardas, Wireworld mfl. I nutid i Sverige har vi Chord Co, Tellurium Q, Nordost, Transparent, Shunyata, Siltech/Chrystal Cable. KIT, Purist.
Det finns hur många kabelmärken som helst, fulast är nog Transparents värsting med en groda på kabeln. Om vi tar dyrkablarna som kostar hur mycket som helst, så är det riktigt löjlig prisbild vs vad man får. Inte många seriösa märken heller, jag tycker nog Siltech tillhör de seriösa men skulle någon fråga mig vilken kabel jag skulle ta, så...Jag skulle ta Nordost Valhalla 2 rakt igenom systemet. Den är tokbra och för de pengarna finns få konkurrenter, enda abret är att den blir 4,4 meter.
Om vi kliver ner på stegen så finns det några seriösa alternativ, den mest logiska är Cardas. Bra prestanda och tanke vs vad de kostar. Våra Neotech är många gånger ett snäpp till, men det finns så många kablar och det gäller veta vilka som presterar, samt är vissa riktigt stela och otympliga.
Så ser vi vad som fanns förr vs idag, så är utbudet av märken fler och modeller-priser i otal. Samt har ju behovet av bra kablar ökat, med allt i etern som flyger i luften idag och stör, RFI, EMI osv.
Det roliga med många kabelmärken idag är att de verkligen säljer på sitt märke. Vi kan ta Nordost som ett bra exempel. Deras billigaste kablar påminner inte en gång hur deras dyraste kablar låter. Så att säga Nordostkablar inte är bra, kategoriskt, det går inte. Men att säga att Nordost inte är prisvärda det går. Sedan tycker nog jag att Nordost finaste kablar är en av de bästa i världen prestanda-mässigt.
Att det sedan finns folk som säger att kablar inte har någon betydelse, är såklart rena tramset, prova utan får ni se.
MEN, när jag ex kör mina vintage-gamla anläggningar så hörs inte superexklusiva kablar igenom systemet. Jag kör i regel en högt kabel från Neotech för typ 70 kr/m. Så, Ni som provat "finkablar" i ett inte så fint hifi-system så förstår jag Ni inte hör så stor skillnad, om något. Men för den skull kan man inte tro att ens egna slutsatser är en världssanning som gäller för alla. Precis som denna blogg, så är den högst subjektiv utifrån mina perspektiv och preferenser. Jag respekterar fullt ut, den som har andra erfarenheter och är lycklig i dem. Man lär så länge man lever, det är det som är kul.