För att citera Gert Fylking; ÄNTLIGEN! Ja, äntligen är det dags för del två i denna närmast legendariska artikelserie. Jag ska redan nu komma med en bekännelse, så att det inte blir rabalder när sanningen kommer fram. Lyssningsfåtöljen är denna vecka inte en fåtölj, utan snarare en soffa. När ni kommit över den chocken kan vi gå vidare och presentera skivan som ska avhandlas denna gång. Nu är vi långt från krispiga referensinspelningar med glesa musikstycken som får audiofiler att gosa ner sig lite extra i fåtöljen. Älvdalsbandet Korslagda Kukar har äntligen släppt uppföljaren till den lysande debuten, "Den Korslagda Lärarn", och förväntningarna är höga. Nya alstret heter "Boulder Dash" och landade i brevlådan dagen efter release. För er som inte hört bandet, kan de väl beskrivas som ett lite märkligt rockband, som tar influenser från ren rock ´n roll, punk och dansband. De kokar en märklig soppa, men ack så medryckande och kul. För er som inte köper vinylen finns den att streama här: https://open.spotify.com/album/1ySReHuQ52kT5MoG6Aakuy?si=rvkmooN5Tu6nCDGYNpjZlQ
När man ska spela rock ´n roll, så gör man det bäst på JBL, och i synnerhet modellen 4367 som med sitt stora horn och 15"-bas bara ber om att spelas på hög volym. Till detta kör jag Teacs fantastiska lilla AP-701-slutsteg, i kombination med Gold Notes P-1000-försteg. Så långt en ohelig allians mellan Italien, Japan och USA. Signalkällan blev Gold Note Mediterraneo X med en Audio Technica AT33EV-pickup och vidare till Gold Note PH-1000 som riaa-steg. Kablaget är 100% Neotech och en blandning av ren OCC-koppar och några inslag av den nya kopparblandningen med grafen i mixen. Där har vi grundförutsättningarna och kan påbörja releasfesten för Boulder Dash!
Första spåret, med den inte så kryptiska titeln What The Fuck är en utmärkt inledning och varudeklaration för vad bandet gör. Här är det lite AC/DC-doftande rak och ren rock 'n roll och våra fina JBL-högtalare bara ber om MER VOLYM. Sångaren Ubbes inledande textrad "när man spikar snett och bygger fel, då säger man vad i helvete", är både sann och kul. Skivan fortsätter med Det här det är Rock 'n Roll , och ett utmärkt boogierocknummer som kanske inte tillhör skivans starkaste spår, men lär nog gå hem på livescenerna runt om i landet. Om inte annat är textraden "vi startade ett band för inga andra band var bra nog" säger en del om den attityd man förmedlar rätt igenom. Volymen på förstärkaren är fortsatt hög. Precis som på den här sortens skivor är låtarna föredömligt korta och effektiva, och vi har redan tagit oss till tredje spåret, med namnet Boulder Dash. För oss som växte upp på 80-talet var Boulder Dash ett spel till Commodore 64 som åtminstone jag spelade väldigt mycket. Låten andas folkpark och nästan lite dansband, självklart filtrerat genom det Älvdalska rockfiltret. Underbar låt! Allsångsvänlig och publikfriande så det räcker och blir över. Raskt vidare till nästa spår, En sån här chans får man bara en gång i livet, som släppts som singel tidigare. Nu är vi tillbaka i rak AC/DC-doftande gitarrer och bredbent sväng. Bandet har den goda smaken att spela in sina gitarrer med föredömligt lite dist, precis som det ska vara om förebilden är bröderna Young från AC/DC. Nästa låt heter kort och gott Gå , och här sänks tempot lite för att brisera i refrängens effektiva och tunga budskap. Från det lite mörkare anslaget är man rask tillbaka till högt tempo och energi med Sussie. Också här finns en gammal fin folkparkstouch som är enormt charmig. Låten tonar direkt över till sidans sista spår Novissimus dies , som jag får förutsätta är framförd på älvdalska, då jag inte förstår ett ord! Snyggt är det iallafall, med en monolog och en kör som långsamt tonar upp i ljudbilden. Här är första sidan slut och man får nästan torka svetten ur pannan innan skivan vänds. Förutom att jag verkligen gillar skivan får jag även konstatera att våra JBL-högtalare med god hjälp från Gold Note och Teac, spelar även den här sortens musik makalöst bra. Det här klarar inte alla high end-system av, den saken är klar.
Sida två inleds med Det är nu vi sållar agnarna från vetet och foten börjar genast stampa medans handen sträcks mot fjärrkontrollen igen. Volym anbefalles! Kvickt vidare till låten Skåne med små textgliringar till gamla Hoola Bandoola Band. Återigen svensk boogierock av yppersta klass! Vidare till Game over Klas Persson som är en historia om stackars Klas Persson från Furuvik som gick bort sig i klassamhället. Man ska inte vara stor på sig! En av mina favoriter på skivan hittills, med sitt raka gung och smittande gitarrslingor. Nästa spår, Holmgren Refererar , har en gästartist i form av sportkommentatorn Niklas Holmgren. Låten handlar om Ubbes dagdrömmar om ett liv som fotbollsproffs, snyggt sportkommenterat av Holmgren. Lite verklighetsflykt! Låten Byabarn är ett stycke glesbygdsromantik som sätter fingret på hur vi som vuxit upp på mindre orter kan känna när vi kommer till storstan. Nu är vi redan framme vid skivans avslutningsspår, med titeln Floyd . Här byter musiken skepnad och blir, åtminstone i sammanhanget, lite mörkt och suggestivt.
Sådärja, nu är det här rocknumret avklarat. Ca 37 minuter av riktigt bra rock. Varken mer eller mindre. Det här är en utmärkt uppföljare till en mycket bra debutplatta.
Ljudmässigt då? Är det här en ny referensinspelning då? Nej, absolut inte, men det är en väldigt välinspelad rockplatta, som jag mer än gärna spelar på ett riktigt bra system. Har du ett modernt system, ála Marten eller liknande kommer du sannolikt inte få ut det roliga med den här skivan, men det är en annan diskussion. Min poäng är att ett bra system ska kunna spela all sorts musik, oavsett genre eller inspelningskvalitet. Allt kommer inte bli bra, men det ska vara lyssningsbart. Den där magin vi så ofta tjatar om ska finnas där om musiken är bra, och så är det absolut med JBL-riggen vi spelar idag.
Med det tackar vi för den här gången och ber att få önska er en trevlig helg!