Ja, men då så...
Här kommer lite intryck från kunder/musikälskare som bryr sig om vad de hör, inte bara vad de ser och andras påverkan, respekt..
Först ut..
-
Linn Isobarik - mer kul än bra, men ändå så härlig gammal högtalare
-
DeVore O/96 - så glad att ni börjat jobba med DeVore och hoppas få höra (och äga) märket någon gång
-
JBL 4350B - kommentarer överflödiga
Min kommentar:
Lite old school här, på gott och ont kan jag tycka, mer känsla än hjärna. Fast jag har svårt att inte instämma heller...
Nästa kommentar
OBS. Detta handlar bara om traditionella kon- och hornhögtalare.
1. De enda högtalare som jag trivts med i längden har alltid varit TVÅ-VÄGS, alltså bara 2 element; ett för lägre toner, ett annat för högre toner. Sedan kan delningsfrekvensen mellan lägre/högre ha varit olika. Bland de som kan nämnas är t ex klassikerna Wånglådan, AR-7, och inte minst B&W 805 Matrix (1996)(som än idag låter storslagen), samt den välljudande hornhögtalaren Tobian 10HC (2019) som har delningsfrekvens kring 400 Hz och således egentligen är ett bredbands-horn, med stöttning av en 10" kon i understa mellanregistret och basen.
2. Alla TRE-VÄGS-högtalare jag ägt har låtit bra till en början; "första intrycket". De var ofta betydligt dyrare än två-vägs, och det var klart att man ville "uppgradera" och lyxa till det nån gång under livets lopp. Dessa kunde ofta återge den tyngsta basen, men plågades alla av någon slags grötighet i mellanregistret. Historiskt: t ex KEF Concerto, AR-11 (efterträdaren till AR 3a), och i nutid B&W 804D3 (2019). Jo, allt låter korrekt och prydligt, men man blir inte glad av att lyssna på dem över tid, inte ens ganska moderna B&W 804D3.
3. Tolkning: Jag inbillar mig att de betydligt mer invecklade delningsfilterna i tre-vägshögtalare kan vara orsaken, samt även det faktum att det måste vara svårare för örat att parallellt integrera tre olika ljudkällor från tre olika högtalarelement. Örat är svårt att lura. En tre-vägshögtalare kan låta "vacker" och korrekt till en början, men man tröttnar. Det är nog betydligt lättare att "lura" örat med två-vägare.
SAMMANFATTNING:
Utifrån mina erfarenheter är alltid TVÅ-VÄGS högtalare att föredra i det långa loppet.
Idealet vore förstås ett enda bredbandselement som täckte hela frekvensregistret, utan något delningsfilter överhuvudtaget, men en sådan högtalare verkar inte vara möjlig att konstruera (eller marknadsföra). Således: Det primära målet för en bra högtalare måste alltid vara att återge ett brett och musikaliskt levande mellanregister. Om man måste offra lite i högsta diskanten eller lägsta basen så är det "minor problem". Kommer bara kärnan i musiken fram "levande" så kvittar egentligen allt annat.
TILLÄGG:
Plågas man av brist på bas i de understa oktaverna kan man lägga till en eller två sub-basar och ställa in dom så att de bara kompletterar vid frekvenser kring t ex 35 Hz och neråt.
Min kommentar
Här blir jag lite förundrad om även jag reagerar på tvåvägs- resp trevägs konstruktioner? Kanske är det så, undermedvetet om inte annat. Kanske är det så att det blir mer feeling/känsla i lyssnande med tvåvägare och mer hjärna/upplösning osv med trevägare. Detta måste jag grubbla vidare på, mycket intressant dock. Kan det också ha med var delningen görs och kvaliteten på filter/konstruktör?
Next man
En högtalarresa på begäran
Efter ett helt liv i jakt på något som ingen audiofil riktigt kan sätta ord på – det där som inte ryms i frekvenskurvor eller specifikationer, det som bara känns – står de nu här. Ett par Infinity RS5001, funna av Lasse. Nya i kartong sedan 1991. Som en tidskapsel. Som ett löfte från en annan era, signerad Arnie Nudell, strax innan han tillsammans med Paul McGowan gick vidare mot något nytt.
Kanske är det så här det lät när allt började. Kanske är det bara minnet som spelar.
Men jag bryr mig inte. Jag älskar dem.
Allting måste börja någonstans. För mig – som för så många andra – började det med Linn Kan. Jag jagade ljud i tidningar, i butiker, i varje hörn av en liten ort där utbudet var begränsat men nyfikenheten oändlig.
Sedan kom resan till Takt O Ton.
Och plötsligt föll allt på plats.
Hur kunde något så litet öppna något så stort?
Hur kunde musik bli… mer än musik?
Jag köpte dem utan tvekan. Och än idag – när Nils Landgren blåser liv i Red Horn – är det som om luften själv får färg. Som om mässingen bär på en hemlighet som bara de kan avslöja.
Hittar du ett par – släpp dem aldrig.
Och om du inte gör det, finns det tröst i ProAc Tablette 10. En lång historia av precision och värme. Med rätt sällskap, kanske från Jadis, börjar de viska snarare än spela. Och du lyssnar, inte med öronen – utan med något djupare.
Sedan Memphis. Eller kanske bara drömmen om Memphis.
MartinLogan Aerius.
En soffa på Sontec. Ett spår. Marc Cohns Walking in Memphis.
Och plötsligt var jag inte längre där jag satt.
Jag gick längs gator jag aldrig besökt. Kände värmen från asfalt jag aldrig rört.
Fyra minuter och tolv sekunder av något som inte går att återskapa – bara uppleva.
När musiken tystnade var världen lite fattigare igen.
Sådana möten lämnar spår.
Som Totem Arro. Smala, nästan blygsamma. Men med ett hjärta som slår hårdare än de flesta. Efter ett besök på HiFi Art var det redan avgjort.
Jag har alltid dragits till det oväntade. Till det som trotsar sin egen storlek.
Till det som inte bara återger musik – utan förmedlar något mänskligt.
Att Diana Krall delar den känslan gör den inte mindre verklig.
Och så till slut – Tobian.
Redan i dörröppningen visste jag.
Det här var något annat.
Ljudet rörde sig inte genom rummet – det upplöste det. Silkeslent, men med en precision som skar genom stillheten. Tystnaden mellan tonerna blev lika viktig som tonerna själva.
Tiden gav efter. Sekunden tänjdes.
Och allt du vill är att stanna kvar.
Kanske en dag. Om siffrorna faller rätt.
Tills dess finns verkligheten – och de platser där den ibland överträffar sig själv.
Hos Mats och Lasse. Där Leben möter DeVore Fidelity och något händer i rummet som inte riktigt går att förklara.
Men du känner det. Och när det händer – stanna kvar en stund längre än du tänkt.
Min kommentar:
Här faller känslorna på en och samma gäng, precis som det skall vara. Dessa gamla Infinity ser inte ut mycket för världen men de spelar sanslöst bra, på ett typiskt amerikanskt vis, som bäst. Här dyker Linn Kan upp igen, för mig saknades för mycket av både det ena och andra när det begav sig, skulle kanske uppskatta dem mer idag.
Totem Arro var ganska entoniga men ändå rätt roliga, jag gillade mer Model One, när det begav sig. De var nästan lika bra som Royd :-)
Vi är dock rasande bra överens angående DeVores O/Baby, vilket pärla det är, och hyfast prisvärd också, eller mer ett priskap.
Slut
Nu skall jag försöka övergå till Maj månads fokus: Vinylskivspelare med allt vad det innebär, pickup,Riaa, tillbehör.
Väl mött
Lasse